Tidning 06_09 / Kultur & Nöje / DÖDSÄNGELN SOM TÄNKTE ATT HON VAR BATMAN
Dödsängeln som tänkte att hon var Batman
Eva Johansson brinner för att spela teater. Foto: Sara Lindqvist
Skådespelerskan Eva Johansson spelar dödsängeln i teatern ”En stund på jorden”, som går i Kalmar.
– Jag försöker tänka så allmänmänskligt och stort som möjligt. Jag vill att alla ska känna igen sig i karaktären på något sätt, både män och kvinnor. Jag har varit väldigt tillåtande mot mig själv och försökt leka med det jag går igång på. Ett tag tänkte jag till exempel att jag var Batman.
Eva Johansson var 19 år när hon sökte till Lilla Teaterverkstan på folkuniversitetet i Stockholm. Innan det jobbade hon inom hemtjänsten i Arboga.
– Jag har alltid haft en känsla av att jag vill stå på scen, men inte riktigt fattat varför.
Hon berättar att det var när hon var ute och åkte bil med en kompis som hon insåg att det var skådespelerska hon ville bli.
– Det bara slog till. Jag ska bli skådespelerska tänkte jag.
Två år senare började hon på en mer avancerad teaterutbildning i Stockholm.
– Den var mycket mer krävande och man var mycket mer utsatt. Det var då jag kom på igen att jag ville bli skådespelerska, fast på ett djupare och mer seriöst plan.
Teatern betyder mest
Idag är Eva 31 år och det som driver henne att arbeta som skådespelerska är att hon tycker det är väldigt roligt.
– Det som är spännande är att hela tiden utforska hur det är att vara människa, genom att leta i sig själv och spela olika roller. Jag tror att alla kan spela allting eftersom människan är så stor att allt finns inom en.
På fritiden brukar Eva se på film, motionera, umgås med sina vänner, läsa och spela trummor. Hon lyssnar även mycket på hiphop. Trots dessa intressen är det ändå teatern som betyder mest för Eva.
– För mig är det livet. Att spela teater är mitt liv helt enkelt och får jag göra det så är ju det helt fantastiskt.
Mötet med Kay Pollak
Livsglädje och energi. Det är de orden som dyker upp i mitt huvud när jag träffar Kay Pollak. Han har ett fast handgrepp och han håller kvar min hand med båda händerna, vilket ger mig intrycket av uppriktig värme och glädje. Han är lång och håret är vitt. Ögonen lyser och han har ett brett leende. Han verkar vara en sådan person som njuter av möten med andra människor. Det är åtminstone den känslan jag får av den store filmregissören, författaren och föreläsaren.
Schlagerfanatikern kommer ut ur garderoben
Snart händer det. Nu är det bara lite mer än en vecka kvar innan hela cirkusen drar igång igen. Eller cirkus och cirkus, om jag ska vara ärlig så har jag älskat Melodifestivalen sedan barnsben. Får man göra det? Älska tonartshöjningar, sönderpoppade melodier och rimmande textrader?
Jag tänker utklassa Stevie Wonder!
Jag tror att jag är tondöv, jag vet att mitt taktsinne inte existerar och jag blåser melodier istället för att vissla. Mamma skriker ”håll käft” varje gång jag försöker påbörja en melodi och min pojkvän skrynklar kärleksfullt ihop ansiktet och ser ut som om han ville dö när jag nynnar på kassa och överspelade radiohits.
Mitt krig med boven Måste
Så var det dags igen, med skyhöga förväntningar och tusentals fjärilar i magen skyndar jag mig hemåt med hoppsasteg. En enorm känsla av total och obeskrivlig lycka sprider sig genom mig när jag tänker på de otaliga stunder av glädje som resten av dagen kommer att bjuda på. Äntligen! Jag rusar upp för trapporna, känner hur hjärtat slår allt snabbare, störtar in i lägenheten och sliter fram. . . diskborsten.
Är slumpen ett namn?
Jag skulle till Paris! Den staden har jag drömt om att få åka till så länge jag kan komma ihåg. Jag planerade att bli en tvättäkta turist med magväska, någon t-shirt med töntigt tryck och kameran i högsta hugg. Men så sket det sig.
Min flykt från verkligheten
Jag drömmer mig tillbaka till dansens dagar. Till rytmiska toner och lekande rörelser. Det är en känsla av frihet att dansa, i alla fall för mig.
Ansvarig utgivare Maria Kanje